Befrielse och skapande

 

Att skriva Ett Avskums Bekännelser kändes mer som att måla. Eller att arrangera låtar. 

Total konstnärlig frihet, utan svettiga män med svettiga sedelbuntar som försöker att tala om för dig vad du får och inte får skriva om. Hur layouten i boken ska se ut eller vilka bilder du ska använda. 

Friheten att skapa, utan begränsningar gör att skrivandeprocessen aldrig stannar upp, den är ett levande flöde, lika natuligt som att andas. Jag ville aldrig ha ett stort förlag som skulle "andas" åt mig. 

Alla berättelser har redan skrivits, alla böcker har redan skrivits. Vem som helst kan vara Camilla Läckberg, det är inte svårt, allt reproduceras för konsumtion, utan eftertanke. 
 Idag är alla plötsligt författare, jagar genombrotten för att bli Bonniers kärleksbarn. Det har aldrig intresserat mig.

Varken jag eller andra på Korphäxan Förlag delar värderingar med storförlagen, formade av maskinen och där profit och säljbarhet står över allt annat. Naturligtvis finns det många fantastiska författare som givits ut på de stora förlagen, men det är inget som intresserar en själv. Konstnärlig frihet och integritet, dygdeetik och principer står, för mig personligen, över allt sådant. Når jag en människa med min bok, om någon där ute kan känna igen sig, känna sig hörd genom boken, en enda, då räcker det för mig. 

Ett Avskums Bekännelser är den första av fem böcker. Jag är snart färdig med uppföljaren, den släpps

till våren samtidigt som lansering av den första sker i Finland. 

Ett Avskums Bekännelser är en bok, men den är komponerad, snarare än skriven. Jag skrev den i tillstånd som är svåra att beskriva, i en av de svåraste perioderna i mitt liv. Trots det, rör boken mest helveten, där barn inte bör växa upp. Och hur sådana hem skapar portaler som barn kan fly in i. Genom dissociativa tunnlar som leder långt bort till skogar bortom medvetandet. 

/Beaivvádat Keskitalo